Tänkte på en sak. Hur jag blev intresserad av frivoliteter.

När jag var ca 12-13 år var jag på ett ålderdomshem och praktiserade. Där fanns en mycket gammal vithårig tant. Liten och alldeles vithårig var hon. Hon satt jämnt i terapirummet och gjorde frivoliteter. Hennes fingrar flög över tråden och skytteln likaså. Hon försökte länge och tålmodigt att försöka få mig att förstå denna konst. Om jag inte minns helt fel så var tanten gravt synskadad också. Efter 3 veckors praktik och många timmars försök att lära mig fick jag ge upp.

Tanten sa till mig att för en del var det lätt att lära sig medan andra fick försöka länge och väl. Det sistnämnda var nog för mig, trodde hon.

Det har nu gått mer än 30 år sedan den här tiden och för ca 5 år sedan så köpte jag mig en skyttel för att nu skulle jag verkligen lära mig. Men nej då. Inte gick det nu heller. Lådan med garn och skyttel åkte in många gånger i skåpet men med jämna mellanrum kom den fram igen.

För ca 1 månad sen kom jag på att på youtub finns det ju så många filmer av alla de slag. Jag sökte på frivoliteter och käre tid vad mycket jag hittade. Efter MYCKET, MYCKET övande så plötsligt föll allt på plats. Knuten löpte där den skulle. Jippiiieee. Jag klarade det. Visst har det gått åt mycket garn för den rysliga knuten blev ju inte alltid där den skulle. Men nu vet jag hur jag ska göra.

Jag hoppas och tror att den gamla vithåriga tanten sitter i sin himmel och tittar på mig när jag frivoltar. Jag tror att hon tänker, Ja skam den som ger sig. För en del tar det extra lång tid att lära sig.

Tack du gamla dam som fångade mitt intresse.